Plockade fram en Chimay som jag har haft stående i 2 år med ett bäst-före datum på 2010. Ölen provades vid ca 12-14 grader. Utseendet är grumligt (jästfällning) djuprött till färgen. Kolsyran är relativt hög. Skummet är beiget och ganska kortvarigt (tills man roterat upp det igen). Doften är rund och dov med karamell, smörkola, antydan till lakrids och en lätt blommighet. Smaken är underbart rund och maltig. Känslan är silkeslen i munnen (efter att den värsta kolsyran har roterats bort). Där finns karamell, kola, sötma, lakrids, rågbröd och nötter. Det finns ett bra djup i smaken. Eftersmaken består egentligen av de avtagande malttonerna men där finns en kort besk antydan på slutet.Wow! En öl med djup smak med många nyanser och som är silkeslen och känns riktigt härligt avrundad. Passar utmärkt att avsluta en middag med eller bara för ensam avnjutning. Jag misstänker att lagringen filar kanterna på ölen och kanske får ölent att gå åt de mer dova och dunkla smakerna jämfört med en nyproducerad öl. Dessvärre hade jag inte en ny öl att jämföra med idag men har jag tur så hinner jag smaka en nyproducerad Chimay Red innan denna provsmakning har fallit ur smakminnet.
Inlägg
Hoppas att du hinner prova en nyinköpt inom en snar framtid. Det låter ju som att exemplaret var ytterst välsmakande, med många finstämda nyanser. Nyanser som jag fortfarande tycker är svåra att sätta ord på, men det är kanske bara mer övning som krävs. Att kolsyran är påträngande inledningsvis känner man ju igen från andra liknande öltyper med aktiv jästkultur. Vågar man spekulera i om alkoholhalten ökar med lagringstiden? Och ökar kolsyrehalten också? Frågor man kan ställa sig, även om vi i den här bloggen mer är intresserade av just smaken.
SvaraRadera